Så var tre veckor äkta hemester till ända. Fort, försiktigt och saktfärdigt togs dagarna som de dagades utan några förväntningar på överarbetade upplevelser eller flackande kringfart. Vi höll oss hemmavid eller snarare hemmanära på avstånd nära nog att vända hem till middag.
Jag två barn. En son och en dotter. Dottern är inte som andra. Vem är det egentligen? Men hon är inte som andra. Alls. Ibland har jag inte tålamod nog. Efter får jag så ont. I hjärtat. Dum.